Siri... Kapitel 3/ Siri..Chapter 3

Alla helger är förbi och man är tillbaka den vanliga jobb-dagis-skola-laga mat- lunken. Hyacinterna är hopplöst överblommade och granen i gillestugan har sett sina bästa dagar. Den har fått nåd tack vare barnen som inte vill skiljas från den. Men i morgon åker den ut! Nu längtar jag efter ljuset och nya krafter! Faktiskt känns det som en inre rening när julen städas ut och man får plocka in nya fräscha blommor. Det känns som om det nya året , finans- och krigs kriser till trots, faktiskt kommer att föra med sig en hel del nya kreativa ideer i mitt liv! Känns spännande!

I dag har jag fortsatt på min lilla saga. Här kommer kapitel 3 ...håll till godo!

Du kan läsa kapitel 1 här

och kapitel 2 här


All holidays are over and I´m back in the squirrel wheel with work-kindergarte-school-home to prepare dinner run. The hyacinths have withered and the christmastree has seen better days. It´s still here beacuse the children don´t want to get rid of it. But tomorrow it´s moving out! I long for the light and new beginnings! It actually feels like an inner cleaning of the soul when the christmas is cleaned away and the first fresh boquet of tulips arrives. It feels like this new year, despite the financial and war crisis, will bring a lot of new creative ideas into my life! Feels exiting!

Today I have completed another chapter of my little story. This is chapter 3 , scroll down to the english part... enjoy!

You can read chapter 1 here

and chapter 2 here





Kapitel 3/

Guld medaljongen

“Mamma?” Siri petade i maten och såg fundersam ut ”var är min pappa egentligen?”
Wilda tappade diskborsten i baljan. Hon hade väntat på den här frågan. Hon hade kanske inte trott att den skulle komma just nu, men hon visste att Siri en dag skulle undra.
”Älskling, det har jag ju berättat för dig ” Wilda vände sig sakta om mot Siri. I ljusskenet från fönstret lyste hennes långa lockiga hår som en gloria. Wilda hade levt hela sitt liv i skogen och trivts bra med det. Hon hade många vänner bland älvor, troll och häxor. Själv avskydde Wilda ordet häxa, hon föredrog att kalla dem för kloka gummor. Det var bara människorna i byn som envisades med att skrämma bort dem av rädsla för deras trollkonster. Wilda hade själv haft stor nytta av dem när lilla Siri varit sjuk. Gummorna gav kloka råd och kokade mediciner av skogens alla örter.
Trots alla vänner och friheten i skogen var det inte förrän lilla Siri kom till henne som Wilda kände en mening med sitt liv. För varje dag hade hennes kärlek till Siri växt samtidigt med rädslan att förlora henne.
”Jag har ju berättat tusen gånger att jag har fått dig som gåva av den stora skogsanden” sa Wilda med ett snett leende. Jag hittade dig på trappen och har älskat dig sen den första gång jag såg dig!”
”Men mamma! Jag är stor nu, jag vet att alla barn måste ha en mamma och en pappa. Det har Henry berättat!” sa Siri med en suck. Dessutom sa han att barn inte blir till på trappen! Jag har legat inuti din mage säger han!… Har jag det mamma?”

För bråkdelen av en sekund kände Wilda en tvekan men sedan tog hon sakta av sig förklädet och satte sig ned bredvid Siri.
”Älskling, Jag hittade dig på trappen. Det är alldeles sant.” Wilda satte sin hand under Siris haka. ”Men jag är din mamma ändå och jag älskar dig mest av all på jorden!”
”Det är inte sant! sa Siri med gråten i halsen ”mammor har barn i magen inte på trappen!”
Wilda tog ett djupt andetag, höll om Siri och viskade i hennes öra:
”Min lilla skatt jag lovar att jag skall berätta allt för dig om du lovar att tro på mig när jag säger att du betyder allt för mig och att jag är den som är din mamma trots allt.”


Wilda hämtade den väl undangömda guldmedaljongen. Hon hade tänkt spara den till längre fram, kanske medvetet skjutit på tanken att behöva berätta allt. Men nu var väl en tidpunkt som var lika bra som någon annan. Siri satte sig i Wildas knä och tillsammans såg de på på den hjärtformade medaljongen, öppnade den. Wilda lät Siris fingrar röra vid hårlocken. Siri såg på den medan Wilda berättade hela historien. Wilda hängde den sedan runt Siris hals.
”Men jag vill att DU är min mamma!” pep Siri plötsligt och borrade in huvudet bland alla lockar. ”Jag vill inte ha någon annan mamma!”

Plötsligt slet sig Siri ur Wildas famn, grep sin fiol och försvann gråtande in i skogens dunkel.
”Siri!” Wilda sprang efter ropade och letade men ingenstans såg hon flickan. Efter en lång stunds letande och ropande satte hon sig nervöst på trappen. Oron ville inte släppa. Även om hon visste att Siri var väl bekant med skogen och alla dess väsen så kunde det vara farligt, speciellt när det började skymma.





Chapter 3/

The Golden locket


“Mummy?” Siri poked in her food with a thoughtful look on her face ”Where exactly is my father?”
Wilda dropped the dish brush into the washing-up bowl. She had expected this question. Not necessarily at this moment, but she knew that Siri would wonder about this some day.
“ But darling, You know I have told You this” Wilda turned slowly towards Siri. In the light from the window her curly long hair looked like a halo.
Wilda had lived in the forrest all of her life and enjoyed every moment of it. She had many friends among the fairies, trolls and witches. She hated the word “witch”, she preferred to call them wise old women instead. It was only the humans in the village that insisted on scaring them off in fear of their witchcraft. Wilda herself had very good help from them when Siri had been ill. The wise old women gave her good advice and cooked her some medicine from the herbs of the forrest. Despite all the friends and the freedom in the forrest it wasn´t until Siri came to Wilda that she felt a true meaning of her life. With every day the love for her grew and along with that the fear of loosing her.

“ I told You a thousand times that You were a gift from the great spirit of the forrest” Wilda said with a crooked smile “I found You on the stairs and I have loved you ever since the first time I saw You!”
“But mummy! I´m a big girl now, I know that all children have to have a father and a mother. Henry told me so!” Siri said with a sigh “ And he said that children are not born on the stairs! I have been inside Your belly he said!…haven´t I mummy?”

For a fraction of a second Wilda hesitated but then she slowly took off her apron and sat beside Siri.
“Darling, I found You on the stairs.That´s the truth” Wilda put her hand under Siris chin. “But I´m Your mother anyway and I love You Most of all in the world!”
“That isn´t true!” Siri said trying not to cry “mothers have their baby in the belly, not on the stairs!”
Wilda took a deep breath, held her arms around Siri and whispered in her ear:
“My little treasure I promise to tell You all if You promise to believe me when I say that I´m Your mother despite everything.”


Wilda went up to fetch the well hidden golden locket. She had planned to save it for later, perhaps deliberately pushed the whole thing in front of her so she wouldn´t have to tell. But now was as good as any other time. Siri sat on her lap and together they looked at the heartshaped locket, opened it. Wilda let Siri touch the lock of hair. Siri looked at it while Wilda told her the whole story. Then Wilda hang the locket around Siris neck.
“But I want YOU to be my mother!”Siri whined “I don´t want another mummy!”

Suddenly Siri pulled out of Wildas arms, grabbed the violin and ran of into the dark woods crying.
“Siri!” Wilda ran after her and called for her but she was not to be found anywhere. After a long time of search and calling she sat down nervously on the stairs. She couldn´t stop worrying. Even if she knew that Siri was familiar with the forrest and all it´s beeings it could get dangerous, especially when it was beginning to get dark outside.





Kapitel 3/

Guld medaljongen fortsättning ...


Drottning Rani gick av och an i sitt vita palats. I sina händer höll hon sin lilla tama burfågel. Otåligt tittade hon hela tiden ut genom fönstret. Det enda hon såg i sitt avlägsna kungarike var en ödslig slätt där vinden yrde snön i yviga cirklar.
Ryktet hade viskande nått henne när hon längtat som mest. Det fanns ett föräldralöst barn sades det med en alldeles underbar förmåga att förtrolla alla omkring sig med melodierna från sin fiol. Ryktet etsade sig fast i drottningens tankar.



Saknaden efter ett eget barn hade blivit så svår att drottningen med åren blivit sjuk. Hon hade dragit sig undan i sin kammare i ensamhet. Kungen blev mycket oroad. Han hade försökt att glädja henne med allt han kunde komma på. Det var gycklare, musikanter, små grisar, katter och allehanda djur. Alla hade de i en strid ström passerat slottet men ingenting hjälpte. Hans sista försök var en liten vit vargvalp som fångats av kungens vakter. Drottningen blev mycket fäst vid den lilla vargvalpen och blev mycket gladare till sinnes även om valpen , som hon kallade Loki, inte var någon egentlig ersättning för det efterlängtade barnet. Valpen växte upp till en ståtlig vit varg och följde drottningen överallt.
Det där ryktet om barnet upptog snart så mycket av drottning Ranis tankar att hon till slut beslutade att skicka Loki för att leta reda på flickan och till varje pris ta med henne till drottningens palats. Kungen gav sitt bifall men skickade också i hemlighet ett par av sina bästa mannar att följa vargen...




Chapter 3/

The Golden locket..continues...



The queen Rani walked to and fro in her white palace. In her hands she held her tame bird wich she normally kept in a cage. She was constantly looking through the window with great impatience. The only thing she saw in her remote kingdom was a desolate landscape where the wind whirled up the snow in sweeping circles.

The rumour had whispered in her ear when she had longed the most. There was an orphaned child, it was said, with a wonderful power to enchant everybody around her with the music from her violin. The rumour etched into the queens mind.



The lack of child of her own had over the years become so hard that the queen became ill. She had withdrawn to her chambers in solitude. The king was very worried. He had tried to cheer her up with clowns, musicians, litlle pigs, cats and other animals. All had passed by the castle in a rapid stream but with no effect. His last try was a little white wolf cub that had been caught by the kings guards. The queen got very attached to the little cub, wich she called “Loki”, even though it was no replacement for a child of her own. Lori, the cub, grew up to be a magnificent white wolf that followed Rani the queen everywhere.
The rumour about the orphaned child soon occupied the queens mind so much that she finally decided to send Loki to find the girl and at any cost bring her to the queens palace. The king gave his approval but secretly ordered two of his most reliable men to follow the wolf...

Fortsättning följer!...Om du vill!
Vad tror du kommer att hända?...eller vad skulle du vilja att det hände?? Låt mig få höra!


To be continued! ...If You want to!
What do You think will happen?...or what would You want to happen?? Let me know!





Creditlist: All text and own photos copyright Liisa at Ottilias Veranda. The coverpicture is a digital collage made by Liisa with a background image from DCWV "The once upon a time stack". The Queen Rani and the King are dolls made by Alexandra Koukinova blended into a digital collage by Liisa. The golden locket pictures are from the internet and remaid digitally. The wolf pictures are from http://www.firstpeople.us/ . The white wolfs eyes is a photo by Allan Lacroix. All other photos by Liisa.

Siri... Kapitel 2 / Siri...Chapter 2

I dag i skrivandets stund är det riktigt kallt ute ca 18 minusgrader...hurrr! Så vi har gottat oss här inne med värmande brasor i alla kaminer. Så då passar jag på att posta kapitel 2 av sagan om "Siri och den vita vargen". Första kapitlet kan du läsa här. Luta dig bakåt med en kopp rykande varmt the...varsågod....

Today we have had a really cold day, about 18 degrees Celsius below zero...hrrr! Ao we have been in all day with warming fires in all the fireplaces. And what could suit better than posting chapter 2 of the fairytale "Siri and the white wolf". You can read chapter 1 here. Scroll down to the english part , lean back with a nice cup of tea and ...enjoy....

Kapitel 2/

Skogsrået

Grästuvorna yrde i luften som höstlöv i vinden. Ryttaren manade på sin häst som frustande galopperade in i den mörka skogen. I famnen höll han ett knyte hårt. Från knytet hördes ett tyst gnyende. I ett kort ögonblick kastade ryttaren en blick ned i knytet och såg på barnets rosiga ansikte varpå han stannade av i galoppen till skrittande. Ryttaren hade fått order om att rida in i den mörkaste delen av skogen så långt det var möjligt och lämna barnet där åt sitt eget öde men i denna korta sekund ändrade han med ens sin plan. Ryttaren stannade av och såg sig omkring, styrde sedan av hästen mot en liten stig som vek av till höger. Efter en kort stund skymtade han en öppen yta där solens strålar letade sig ner. Han klev av hästen, bar knytet fram till foten av ett stort träd. Där i skuggan lade han ned barnet som nu jollrade tyst. Ryttaren rättade till filten som barnet var inlindat i, strök henne varligt på kinden och reste sig för att återvända till hästen. Just när han satte foten i stigbygeln för att sätta sig upp gav barnet ifrån sig ett hjärtskärande skrik. Ryttaren hejdade rörelsen, suckade och vände tillbaka till barnet, lyfte upp knytet och vyssjade barnet till tystnad igen.



Med barnet på vänsterarmen och hästen i höger hand gick nu ryttaren sakta vidare på stigen mot en liten äng. Där i kanten av ängen skymtade han en litet grått hus. Han smög sig närmare och såg att huset var bebott. Där växte vackra blommor i rabatter framför fönstren och dörren stod lite på glänt. Inifrån huset hördes ljuv sång och musik. Ryttaren lämnade hästen och smög fram till ett fönster för att kika in. Därinne såg han till sin förvåning en mycket vacker ung kvinna som satt vid en orgel och sjöng. Ett leende spreds över ryttarens ansikte och han lade ned det lilla knytet på trappen alldeles utanför ytterdörren. Sakta drog han sig bakåt och försvann ljudlöst från platsen. En gång vände han sig om för att precis se ytterdörren öppnas och den unga kvinnans förvånade uppsyn när hon såg det lilla knytet på trappen.




Chapter 2/

The Forrest Fairy


Tufts of grass whirled through the air like autumn leaves in the wind. The rider urged the horse as it galloped into the dark forrest. In his arms he held a bundle very hard. From the bundle You could hear a quiet grumble. For a split second the rider looked down into the bundle and saw the little rosy-cheeked child whereupon he slowed down the horse to walking pace. The rider had orders to ride as far as possible into the dark forrest and leave the child there to it´s own destiny but in this split second he suddenly changed plans. The rider stopped, looked around and steered the horse to the right towards a narrow path. After awhile he spotted an open space where the sunbeams reached the ground. He got of the horse and put the baby by the foot of a giant tree. There in the shadow the babys sound turned into a quiet babble. The rider adjusted the blanket lightly, stroke the babys cheek and got up to return to the horse. Just as he was going to sit up in the saddle there was a heartbreaking scream from the baby. The rider froze in his movements , sighed and turned back to the baby, lifted up the bundle and hushed the baby to sleep.




With the child on his left arm and the horse in his right hand the rider continued slowly on the path towards a meadow. There on the edge of the meadow he saw a little gray house. He sneeked closer and saw that the house was inhabited. There were beautiful flowers growing infront of the windows and the front door was slightly open. From inside the house You could hear beautiful singing and music. The rider left the horse and moved closer, peeked through one of the windows. To his surprise he saw a very beautiful young woman who sat by an organ playing and singing. A smile spread on his face as he gently put down the baby on the stairs outside the front door. Slowly he moved backwards and dissapeared from the place without a sound. Once he looked back, just in time to se the surprised face of the young woman when she saw the bundle on her stairs.



Fortsättning...Kapitel 2 / Skogsrået


”Siri!…Siri!!” ett gällt rop skar genom luften.
”Var är den där jäntan nu igen!” mumlandet och ett undertryck fnissande kom från det vackra skogsrået Wilda, som en dag för sju år sedan fann ett litet knyte på trappen till sitt lilla hus.

Hon hade med stor förvåning öppnat knytet och förskräckt fått syn på den sötaste lilla flicka man kan tänka sig. Hon hade spanat ut mot ängen och skogen men ingen fanns där. Ett gnyende läte från flickan övergick i gråt och Wilda blev varse om att hon nog måste ta upp flickan. Hon lättade på filten för att lyfta upp den lilla när plötsligt en guldmedaljong föll ned på trappen med en klingande duns . Wilda tog både medaljongen och flickan in i stugan och stängde dörren. Hon lade flickan på sängen, såg på medaljongen öppnade den försiktigt, fingrade på hårlocken och läste inskriptionen "Till Siri min älskade dotter".
"Men lilla vän..." sa Wilda och såg medlidsamt på flickan " det verkar som om du ska bo här hos mig ett tag...vill du det ?" Wilda kände plötsligt sig alldeles vimsig tog upp barnet samtidigt som miljoner tankar for genom hennes huvud.

"Men...herregud! Vad ska du äta...och… hur i himmelen sköter man en sådan här liten en??"


Åren gick och lilla Siri växte upp till en mycket klok, vacker och begåvad liten flicka. Wilda märkte tidigt att lilla Siri var mycket musikalisk och eftersom hon själv tyckte mycket om att sjunga och spela så uppmuntrade hon den lilla att ta efter. Redan vid fyra års ålder fick lilla Siri en fiol som hon snart lärde sig hantera mycket skickligt.

Dagarna spenderade lilla Siri ute i skogen bland all sina djurvänner. Ofta spelade hon för dem och alla som lyssnade blev som förtrollade av de vackra tonerna. Allra helst grodan Henry som blev en av Siris bästa vänner. Med honom hade hon långa diskussioner om allt som hände i skogen. Som den här dagen.

”Siri!!!…” Nu först hörde hon Wildas rop.
”Nu är det nog bäst att du går till din mamma” sa grodan med ett fniss. ” du vill väl inte missa kvällsmaten!”
”Oj då!” pep Siri vände sig om och började springa hemåt. ”Vi ses sen!” ropade hon utan att vända på huvudet. Hade hon gjort det hade hon kanske upptäck ett par lysande ögon i dunklet som spanande följde hennes rörelser...

Fortsättning följer i nästa kapitel!.... Om du vill!

Chapter 2 / The Forrest Fairy ...continues....

”Siri!…Siri!!” a call in a shrill tone cut through the air.
“Now where is that girl again!” the mumbeling and a stifled giggle came from the beatiful forrest fairy Wilda, who one day seven years ago found a little bundle on the stairs to her home.

She had opened the bundle with great surprise and astonishment looked upon the cutest little girl You could imagine. She had looked around on the meadow and into the forrest but not a sign of anyone. A wining sound from the girl soon became real crying and Wilda realized that she had to pick the girl up. When she unfolded the blanket and lifted up the girl a golden locket fell to the ground with a ringing metallic sound. Wilda took both the girl and the locket indoors and shut the door behind her. She laid the girl on the bed, looked at the locket opened it carefully, touched the lock of hair and read the inscription “ to Siri my beloved daughter”.
“Oh You poor thing…” Wilda said and looked upon the little girl with pitty “ It looks like You are going to stay here with me for a while…what do You say about that? “ Wilda suddenly felt all dizzy as she lifted up the child and a million thoughts rushed through her head.

“But…O my lord! What will You eat…and…how in the heavens name does one take care of a itty little thing like You??”

The years went by and little Siri grew up to be a very wise, beautiful and talanted little girl. Wilda noticed at an early age that little Siri was gifted with a great musical talent and because she enjoyed singing and playing herself she encouraged the little girl to learn from her. Already at the age of four she got a violin which she soon learned to handle with great skill.

Siri spent most of her days playing in the woods with her animal friends. Often she would play for them and anyone who listened was enchanted by the wonderful notes. Most of all the frog, Henry, who became one of Siris best friends. She could sit all day and have long conversations with him about everything that happened in the woods. And that was exactly what she did today.

”Siri!!!…” Now she heard Wilda calling.

“ You´ve better go home to your mummy” Henry the frog said with a giggle. “You wouldn´t want to miss supper would You?”

“Ooops” said Siri and turned around to run for home. “See You later then!” she called out without turning her head. If she would have done that she might have caught a glimse of a pair of glowing eyes in the dark woods following her every movement...

To be continued in the next chapter!… If You want to!

Det var allt för denna gång. Vill du höra mera? Är det för mycket text att läsa?? Lämna gärna en kommentar (bra eller dåligt!). Du vet väl om att du kan prenumerera på inlägg eller välja att följa bloggen. Kolla längst upp på sidan till höger! Välkommen åter!

That´s all for now . Do You want to hear moore? Do you think it´s too much text??I would be thrilled if You leave a comment (good or bad!) Do You know that You can subscribe to this blogs feed or follow this blog? Look at the top of this page in the right column! Welcome back!

Creditlist: All text and own photos copyright Liisa at Ottilias Veranda. The coverpicture is a digital collage made by Liisa with a background image from DCWV "The once upon a time stack". The Forrest fairy is a doll made by Alexandra Koukinova blended into a digital collage by Liisa. The background of the girl and the frog is from the internet. All other photos by Liisa.

Ny Saga! / New Fairytale!

Prolog / Prologue

När jag vandrade i ner mot sjön i ett frostigt landskap häromdagen blev jag så betagen av alla vackra färger och gnistrande iskristaller att inspirationen till en ny liten saga tog fart. Den handlar om en liten speciell flicka och om det som är drivkraften i oss alla...kärleken! Detta är bara en enkel liten saga utan att aspirera på att vara något stort författarverk! Jag gör som förut: skriver en bit i taget utan att veta slutet...en effekt av att vara småbarns förälder tror jag. Det finns ingen tid att skriva klart allt från början! Men desto mer spännande kan det bli!

Ber om ursäkt för översättningen eftersom jag inte är en litterär översättare. Jag har beslutat att hålla samman kapitlen på varje språk så det blir lättare att läsa. Så varsågod skrolla ner, förströ dig en liten stund och dröm dig bort...

When I took a walk down to the lake the other day I was so captured by the enchanting frosty landscape with it´s breathtaking colours and glimmering ice crystals that my head was full of inspiration for a new little fairytale. It´s about a special little girl and the power that drives us all...love! This is just a simple story, not claiming to be a writers masterpiece! I will do as before: write a little chapter at the time not knowing the end of it all!...an effect of being a mother with small children I suppose... there is never enought time to write all of it at one time! But it might get moore interesting this way!

I appologize for the translation as I´m not a litterary translator. I have decided to separate the whole chapters by language to make it easier for You to read. So scroll down please ,enjoy and dream away for a little moment...

Kapitel 1/

Hur det hela började

Långt , långt borta i ett fjärran land för länge sedan såg en liten flicka dagens ljus en kylig vårmorgon. Om hon hade fått veta vilket rabalder hennes tillkomst skapade hade hon förmodligen valt att födas någon annanstans. Nu är det ju inte något som man kan styra över så därför gjorde hon sin dramatiska entré i denna arla morgonstund medan dimman sakta lättade i skogsbrynet.

Flickans mor, Louisa, var en mycket ung kvinna av kunglig härkomst som oturligt nog förälskat sig i vacker ung man av folket. Detta sågs inte med blida ögon av hennes stränge styvfar. Han hade redan utsett en passande make, en äldre man med stora rikedomar och eget fustendöme. Styvfadern såg detta som en utsökt lösning eftersom det började sina i hans egen kassa. Om Louisas mor hade levt kanske historien hade tett sig annorlunda, vem vet?

Louisa försökte förtvivlat länge dölja sin graviditet och lyckades så långt att hennes styvfar insåg att det var försent. Förgrymmad sände han bort sin styvdotter till en avlägsen plats i landet nära de stora skogarna där vittror, älvor och trollpack bodde. Där fick hon vara ifred för nyfikna blickar och elaka tungor och samtidigt som hon blev väl omhändertagen av en bondkvinna i byn. Styvfadern ursäktade hennes frånvaro för den tilltänkte maken med att hon fick utbildning i konsten att bli god hustru. Fadern till barnet förvisades för evigt ur landet.

Månaderna gick och Louisa sörjde sin kärlek samtidigt som hon kände livet växa inom sig. Med varje spark och rörelse blev detta ofödda barn henne mer kärt för varje dag som gick. Samtidigt kände hon en förfäran inför den kommande nedkomsten för hon förstod att hennes styvfar aldrig skulle tillåta henne att behålla barnet.

Det var kanske av den anledningen som barnets nedkomst blev så dramatisk. Både mor och barn blev svårt medtagna. Så mycket att bondkvinnan övertygade Louisas styvfar om att låta dottern få behålla barnet en tid tills de bägge tillfrisknat. Så blev det.

Två månader gick och både Louisa och barnet var nu utom all fara. Men så kom den hemska dagen då den stränge styvfadern befallde att styvdottern skulle återbördas hem för att gifta sig med den tilltänkte äldre mannen. Tre män kom instormandes till byn med häst och vagn. Det krävdes två män för att hålla i Louisa medan den tredje tog barnet och red ut från byn in i den djupa skogen. Ännu vittna väggarna i huset om Louisas förtvivlan över att mista sitt barn. Hon hade förstått vad som komma skulle och i hemlighet försett barnet med en guldmedaljong med inskriptionen ”Till Siri min älskade dotter”. Inuti lade hon en lock av sitt mahognyfärgade hår. Louisa, som nu var helt utom sig, fördes i vagnen hem till sin styvfar.

Sålunda började alltså livets stig för vår lilla flicka Siri. Ingen lysande början kan tyckas men allt har en mening sägs det.

Fortsättning följer!...

Chapter 1/

How it all started

A long time ago in a country far, far away a little girl was born and saw her first light on a chilly morning in the spring. If she would have known what tremendous commotion her birth would create she would probably have chosen to be born somewhere else. Now because we are not the ones to decide about these things she made her dramatic entry into this world in the wee hours while the fog slowly diminished by the edge of the wood.

The little girls mother, Louisa, was a very young woman of royal blood who unfortunately fell in love with a beautiful young common man. This made her stepfather furious. He had already decided for her to marry an older man of great wealth and with a principality of his own. The stepfather thought of this as a clever solution knowing that his own fortune was beginning to run dry. If Louisas mother would have been alive the story might have come out differently, who knows?

Louisa tried desperately to hide her pregnancy and succeeded so well that when her stepfather realized what was going on it was already to late. Enraged he sent Louisa far away in the country to a place near the big forrests populated by trolls, fairies and witches. There she could be alone far away from curious eyes, mean and judging tongues. She was well looked after by a peasant woman in the village. The stepfather excused his daughters absence to the future husband with a lie that she was being educated to be a good wife. Louisas lover and father to the child was deported from the country for life.

The monts went by and Louisa mourned her great love, feeling the life growing inside her. As days went by every kick and movement made her moore and moore devoted to her unborn child. At the same time she felt horror with the upcoming birth at hand knowing that her stepfather never would allow her to keep the baby.

Perhaps it was this knowledge that made the birth so dramatic. Both mother and child were deeply exhausted with a critical condition. The situation was so severe that the peasant woman convinced Louisas stepfather that she was to keep the daughter for a while in order to get well. And so it was decided.

Two months went by and both Louisa and the child recovered well. But eventually the awful day arrived when Louisas strict stepfather commanded that his stepdaughter would return home to be married to the eldery man. Three men stormed the village with horse and carriage. It took two men to hold Louisa while the third man rode away from the village into the deep forrest with the child. Even today You can hear the walls bear witness of the desperation Louisa felt when she lost her baby. She had understood what eventually was going to happen and in secret provided the child with a golden locket with the inscription “To Siri my beloved daughter”. Inside the locket she put a lock of her own mahogany coloured hair. Louisa, now completely beside herself, was tranported home in the carriage to her stepfather.

Thus the path of life started for our little girl Siri. Not a brilliant start one might think but I believe it is said that there is a meaning with everything in life.

To be continued!...

Låt mig gärna veta vad du tycker! Vill du höra fortsättningen?...I så fall är du mer än välkommen tillbaka!

Please let me know what You think! Do You want to read the next chapter?...In that case You´re moore than welcome back!

Creditlist: All text copyright Liisa at Ottilias Veranda. The coverpicture is a digital collage made by Liisa with a background image from DCWV "The once upon a time stack". The mother and child image is from the internet ,unknown photographer.

Nyårsklockor ringa / New Year bells are ringing

Jag önskar Er Alla Ett riktigt Gott , Lyckosamt och Kreativt Nytt År!

Vi tar det lugnt hemma med familjen med god mat, gott vin ...sen smäller vi av några raketer som barnen så spänt väntar på. Kanske vi somnar framför TV´n vad vet jag...

Jag kommer snart tillbaka med en liten söt vintrig saga om en liten speciell flicka kryddad med vackra bilder!...så kom gärna tillbaka!

I wish All of You a Happy Prosperous and Creative New Year!

We are celebrating at home with just the family...lots of good food, good wine...then we´ll fire of some fireworks that the children are excited for. Perhaps we´ll fall asleep infront of the TV...You never know!

But I´ll be back soon with a little cute frosty story or fairytale about a little special girl ...spiced up with beautiful pictures...so please do come back!

GOTT NYTT ÅR!

HAPPY NEW YEAR!

Själarnas Trädgård, Sista delen / Garden of Lost Souls, Last part

Så äntligen var det dags för sista avsnittet av min saga Själarnas Trädgård. Det har tagit tid att skriva den och sagan har ändrat riktning efter resans gång, allt efter vad jag blivit påverkad av runt omkring mig. Det har verkligen varit fascinerande att skriva en berättelse som man själv inte vet slutet på, och dessutom publicera den kapitel efter kapitel! Håll till godo som lite sommarläsning! För nu tar jag en liten bloggpaus (om jag klarar av det!?!), ni vet semester och sån´t! Vi ses snart igen, tiden går fortare än man tror!

Now it´s finally time for the last chapter of my story "Garden of Lost Souls". It has taken quite some time to write it and the story has changed direction during this time, depending on what has inspired me for the moment. It has truly been fascinating to write a story I didn´t know the end of and publish it chapter by chapter! Now it´s finished and You can enjoy it as a little summer reading! I´m taking a short bloggbreak (If I can manage to stay off the computer!?!) , You know summer vacation and stuff! We´ll meet again soon, time runs faster than You know!


Du kan läsa tidigare avsnitt här: /You can read previous chapters here:

Prolog /Prologue
Kapitel 1 /Chapter 1
Kapitel 2 / Chapter 2
Kapitel 3 / Chapter 3
Kapitel 4 / Chapter 4
Kapitel 5 / Chapter 5



Kapitel 6 /Chapter 6

En vind svepte förbi mitt ansikte, vit dimma virvlade runt oss. Plötsligt svävade de två figurerna mitt framför oss.
Jag blev inte rädd. Det liksom lyste från figurernas ansikten, sprakade som av elektricitet. Jag såg på Zorro och Alina, deras stora förvånade ögon. Ett varmt lugn svepte sig kring oss.
-Kom…
Mjuka viskande röster lockade.
Jag kände med ens en stor längtan att följa med, ett lugn och en tillit som jag inte känt på länge. Barnen såg på mig och jag nickade:
-Vi följer med!
Våra fötter rörde inte vid marken, vi svävade fram genom skogen, mina händer i barnens händer och den lilla drakens klor i axeln på mig. Jag blundade, kände små daggdroppar mot mitt ansikte. Färden kändes som en evighet, en mjuk omfamning.

A wind swept past my face, white fog whirled around us. Suddenly the two figures floated rigth infront of us.
I wasn´t afraid. Their faces were glowing, sparkling like from electricity. I looked at Alina and Zorro, saw their big surprized eyes. A warm calm feeling swept around us.
-Come…
Soft voices whispered enticingly.
Immediately I felt a strong desire to follow them, a calming trust wich I hadn´t felt for a long time. The children looked at me and I nodded:
-We will come with You!
Our feet didn´t touch the ground, we floated through the woods, my hands in the hands of the children and the little dragons claws in my shoulder. I closed my eyes, felt tiny drops of dew in my face. Our flight felt like an eternity, a soft embrace.

Vi landade framför en hög portal övertäckt med gröna klängväxter. Innanför skymtade en frodig trädgård. Figurerna visade oss varsamt in.
-Tack, mumlade jag, fortfarande med en känsla av overklighet. Jag fick ett blygsamt leende till svar. Sekunden därpå försvann de två figurerna bort i dimman.
-Jag tror vi är framme nu barn, sa jag och kisade in i den vackra trädgården. En överdådig grönska mötte oss.

We landed in front of a portal covered with green climbing plants. Inside we could catch the glimse of a lush garden. The figures gently showed us to go in.

-Thank You, I mumbled, still with an unreal feeling in my chest. A shy smile was the answer. Shortly after the two figures dissapeared into the mist.
-I think we are at the end of our journey, I said and gazed into the beautiful garden. An owerwhelming lush verdure welcomed us.


Sången hördes svagt, först som ljuva viskningar sedan ökande i styrka.

”Hur kan du tänka jag kan det glömma som är så långt in i hjärtat mitt, hur kan du tänka jag glömmer dig som finns så djupt in i hjärtats mitt…”

Jag såg hur Zorro darrande drog efter andan och lyssnade, ett ljus tändes långt därinne i hans ögon.
-Mamma! sa han knappt hörbart … Det låter som mamma!
Plötsligt sprang Zorro mot sången, Alina och jag sprang efter.
Ut på ängen bland träden sprang han, mot en kvinna som satt i gräset. På håll såg vi hur kvinnan ryckte till och såg mot Zorro. Strax var han i hennes famn. Äntligen fanns den där, den outgrundligt saknade tryggheten och kärleken. Hon måste ha väntat på honom…väldigt länge.

At first we heard the song very quietly, like a delightful wisper, then it increased in strength.

“How can You think I can forget what´s so far in the heart of mine, how can You think I will forget You who´s so deep in the heart of mine…”

I saw how Zorro shivered and became breathless. Somewhere deep in his eyes I saw a spark of light.
-Mummy! he said so quiet I could barely hear it…It sounds like Mummy! Suddenly he ran in the direction of the the song, Alina and I ran after him. Out on the meadow he ran, towards a woman sitting in the grass. At a distance we could see how the woman turned and how her movements froze. In a second he was in her arms. At last he found the unfathomable missed love and security. She must have waited for him a long, long time.



De omfamnade varandra, modern kysste honom och höll honom hårt. Hon såg på mig och jag kunde avläsa ”tack” från hennes läppar, sedan borrade hon in sitt ansikte i Zorros hår och blundade.
Jag höll Alina hårt i handen och såg hur Zorro och hans mor sakta upplöstes i varandra, lyftes upp som av vingar mot skyn. Det sista jag såg av Zorro var hans vackra ögon som strålade mot mig.
Jag och Alina föll ned sittande… Jag visste en sak:
Zorro har hittat hem, och han är lycklig!
Min blick blev dimmig och jag kände stora tårar rulla nerför mina kinder. Han är ju lycklig nu…varför känner då jag en så stor sorg? Jag tänker på allt den lille kunde ha blivit, det liv han kunde ha levt och hur mycket jag hade kommit att hålla av honom på denna korta tid.

They embraced eachother, the mother kissing him and holding him tight. She looked at me and I could read the words “thank You” from her silent lips. Then she burried her face in his hair and shut her eyes.
I held Alinas hand tight and saw how Zorro and his mother slowly dissolved into thin air, lifted upp to the sky as if they had wings. The last I saw of Zorro was his beautiful eyes shining at me.
My knees felt weak, Alina and I dropped down …I knew one thing:
Zorro had found his way home and he was happy!
My eyes went all misty and I felt big tears rolling down my cheeks. He´s happy now…why do I feel such sadness? I think of all the things the little one could have been, the life he could have lived and how much I had come to care for him in this short time.


-Vad gör vi nu då?, sa Alina ynkligt.
-Tja, vi fortsätter in i trädgården sa jag, strök bort en tår med en djup suck.

-What do we do now? Alina asked with a miserable voice.
-Well, we continue into the garden, I said and wiped away a tear with a deep sigh.



Alla vackra blommor berusade oss med sina färger och dofter. Ljumma sommarvindar lekte susande i trädens kronor och blandades med fågelsången. Jag tänkte på hur en trädgård verkligen kan vara balsam för en sårad själ.
-Titta, ropade Alina det är fullt med fjärilsbarn!
-Fjärilsbarn? sa jag frågande. Var nånstans?
Då såg jag dem. Små barn fladdrande runt som små fjärilar bland blommorna! Vad märkligt.
Alina sprang in bland fjärilsbarnen och lekte tafatt. Jag log och såg hur hon levde upp och hade roligt.

All the beautiful flowers intoxicated us with their colours and scents. Warm summerwinds played around sighing in the treetops and mixed gently with the birdsong. I thought about how a garden is a true comfort for a soul that is hurt.
-Look, Alina shouted, look at all the butterfly children!
-Butterfly children? I said. Where?
Then I saw them. Small children fluttering around like little butterflies amongst the flowers. How extraordinary! Alina ran to the children and started playing tag. I smiled when I noticed how she was so happy and having fun.

Jag såg mig omkring, allt var så obeskrivligt vackert. Hjärtat kändes så lätt, borta var alla de tunga tankarna, oron. Jag andades in…här finns det frid. Är det så här det känns att vara lycklig? tänkte jag.
Swishhhh….
Jag ryggade tillbaka och fick syn på den lilla drakens krumsprång i luften. Han blev jagad av små skrattande fjärilsbarn! Draken gjorde en tvär gir och stannade mitt framför näsan på mig, blåste en puff som om han ville väcka mig. Jag rätade på ryggen som om jag nyktrade till och ropade:
-Alina! Kom så går vi vidare.
-Men…måste vi, jag har ju så roligt, gnällde Alina till svar.

I looked around, everything was so incredible beautiful. My heart felt so light, gone were all the heavy thoughts, the worry. I took a deep breath… peace lives here. Is this the way it feels to be happy? I thought.
Swooshhhh….
I stepped back and my eyes caught the little dragon cutting capers in the air. The butterfly children were hunting him, laughing! The dragon made sharp turn in the air and stopped right infront of my nose, blew a smoke pouffe as if he wanted to wake me up. I kind of sobered up and called out:
-Alina! Come lets move on.
- But… do we have to? I´m having such a good time! Alina wined.


Vi vandrade vidare genom en gång av blommande klätterrosor. Fjärilsbarnen fladdrade efter oss som i ett långt snöre. Gången mynnade ut i en öppen plats, som ett litet torg. Vid sidan av torget fanns en rund damm. En stril av vatten rann ner i dammen från ett stenansikte som verkade sväva över vattenytan. Bakom dammen sytes höga stenmurar som fått ge vika för naturens krafter. Stora träd med slingrande rötter klamrade sig fast i murarna. Jag satte mig på kanten av dammen, doppade handen i vattnet. Vattnet kändes varmt och mjukt och plötsligt slog det mig: Detta måste vara ungdomens källa! Jag kände efter i knytet som jag hade runt midjan, jodå bägaren var fortfarande där!

We wandered along through a path of blooming climbing roses. The butterfly children followed us , fluttering like on a long string. The path ended in an open square. At the side of the square there was a round pond. A tiny waterfall came out of a stone face wich seemed to float in the air above the surface. Behind the pond I could see high stone walls that had lost the fight to mother nature. Big trees with winding roots clinged to the walls.
I sat down on the edge of the pond and dipped my hand in the water. The water felt warm and soft and suddenly it struck me: This must be the fountain of Youth! I searched in the cloth around my waist , Yes the golden cup was still there!

Först blev jag helt uppspelt men sedan såg jag på Alina där hon sprang omkring skrattande. Fler fjärilsbarn hade anslutit sig, jag såg också äldre kvinnor som lekte med barnen. En kvinna kramade om Alina och tog henne i handen, dansade runt med henne. Alina nästan kiknade av skratt. Jag tog mod till mig och ropade på henne. Hon kom , satte sig i mitt knä fortfarande skrattande.
-Alina, älskade vän…jag måste gå nu, sa jag lågmält.
-Vartdå?, frågade Alina leende.
-Dit jag skall gå kan du inte följa, sa jag och såg henne i ögonen.
-Varför det? sa hon lite mer allvarligt.
-Du hör hemma här, sa jag, och jag hör hemma i en annan värld. Du måste stanna här.
-Men jag vill vara med dig, sa Alina med darrande läpp.
-Tro mig, lilla vän,sa jag. Jag vill inget hellre än att vara tillsammans med dig, men det går inte. Jag vet att du blir lycklig här och det är det viktigaste för mig. Här kan du leka, här får du ett hem och vänner.
Kramen som följde gjorde att mitt hjärta knöt ihop sig. Vi nästan klämde den lilla draken som satt på min axel. Jag kysste henne i pannan och smekte hennes kind.

-Och vet du vad, sa jag. I våra drömmar kan vi vara tillsammans, glöm aldrig det!

Kvinnan som nyss dansat med Alina höll armen om henne medan jag tog fram bägaren. Jag såg på dem bägge, kvinnan nickade och jag fyllde bägaren med vatten. Jag förde bägaren mot mina läppar, blundade och drack.
Hela världen snurrade runt, runt. Jag såg universum, stjärnor och blixtar… sedan blev allt svart.


At first I was excited but then I saw Alina laughing and playing. More butterfly children joined the game and I saw older women playing with the children. One woman hugged Alina, took her by the hand and danced around. Alina almost choked with laughter. I gathered courage and called for her. She came and sat on my lap still laughing.
-Alina, dearest…I have to go now, I said with a low voice.
-Where? Alina asked still smiling.
-Where I´m going You can´t follow, I said and looked into her eyes.
-Why? She said a bit more serious.
-You belong here, I said, and I belong in another world. You have to stay here.
-But I wan´t to be with You, Alina said with her lip shivering.
-Believe me my dear, I said. There is nothing more I would want than to be with You, but I can´t. I know You´ll be happy here and that is the most important thing to me. Here You can play, You will have a home and friends.
The hug that followed made my heart go to pieces. We almost squeezed the poor little dragon on my shoulder to death. I kissed her on her forehead and stroke her cheek.
-And do You know? I said. In our dreams we can always be together, don´t You ever forget that!

The woman who danced with Alina held her arm around her while I reached for the golden cup. I looked at them both, the woman nodded and I filled the cup with water. I put the cup to my lips, shut my eyes and drank.
The whole world spinned around, around. I saw the universe, stars, lightning…then everything went black.

Blå himmel…jag öppnade ögonen och stirrade upp mot en blå himmel. Två citronfjärilar dansade med fladdrande vingar ovanför mitt huvud.
-Nu är jag död, tänkte jag.
Jag låg där länge på rygg, helt tom i huvudet, medan mina händer trevande kände på gräset. Plötsligt kilade något över min hand och jag satte mig tvärt upp skrikande:
-Iiiiiihh!
Jag skakade på handen och fick syn på en liten, liten ödla som kilade iväg i gräset, vände sig om och såg på mig med små svarta ögon. Den där kändes väldigt bekant! Jag såg mig omkring och upptäckte att jag satt på den väg som jag kommit gående på när allt detta märkliga hände. Var det bara en dröm ändå?
-Jag måste helt enkelt ha tuppat av, tänkte jag.
Jag reste mig upp borstade av mina byxor, började gå tillbaka samma väg som jag kommit när ett klingande, studsande ljud av metall fick mig att stanna. Jag såg ned på marken och på det föremål som orsakat ljudet. Jag drog efter andan när jag lyfte upp den. Bägaren! Då var det inte en dröm ändå!
Plötsligt mindes jag Alina och Zorro. Jag höll bägaren hårt mot mitt bröst, suckade och blundade. Efter en lång stund började jag åter vandra sakta hemåt. En sång som min gamla mormor sjöng för mig när jag var liten ljöd i mitt huvud…

”Åh vännen min, åh älskade, visst glömmer du aldrig mig,
Så länge mitt blod rinner varmt och rött,
min vän jag minnes dig…”

...SLUT

Blue sky…I opened my eyes and stared upp on a blue sky. Two yellow butterflies danced above with fluttering wings.
- I´m dead, I thought.
I was laying on my back, completely empty in my head, while my hands felt the grass. Suddenly something ran over my hand and I jumped up screaming:
-Eeeeeeh!
I shook my hand and caught sight of a tiny little lizard that ran off into the grass. It turned and looked at me with small black eyes. That felt very familiar! I looked around and discovered that I was sitting on the same road I had arrived on when all these extraordinary things started to happen. Was it still a dream?
-I must have passed out, I thought.
I got up, cleaned my trousers, started to walk back on the same road I had arrived. A clinging jumping sound of metall stopped me. I looked down on the ground and on the object that caused the sound. It was the golden cup! It wasn´t a dream after all!

Suddenly I remembered Alina and Zorro. I held the cup tight against my chest, sighed and shut my eyes. I stood there for a long time before I slowly started walking back home. A song echoed in my head. It was a song my old grandmother sang to me as a child…

“Oh dearest friend, Oh dearest love, don´t ever forget about me,
as long as my blood runs warm through my veins,
I will remember You…”

...THE END

All text and pictures by me: Copyright Liisa Ottilias Veranda 2008
Bilder /Pictures: The figures:digital collage by me, The gate: Norrvikensträdgårdar, Mother and child :unknown photo, Mother and child in sky:digital collage by me, Kamelia: Tage Andersen, Butterflychildren 1 and 2: digital collage by me, Fountain of Youth: Worth100.com, Galaxy: Hubble telescope, Mother and child white dresses: unknown artist to me.

Själarnas Trädgård Del 4 / Garden of Lost souls Part 4

Denna lilla historia skriver jag som ett tankeplåster till mig själv och alla andra mammor med barn som ständigt oroas av allt som händer i världen! I write this story as a band-aid on my thoughts to me and to all other mothers with children who worry all the time about the things happening in our world!


Del 4. Du kan skrolla nedåt till del 1, 2 och 3.
Part 4. You can scroll down to part 1, 2 and 3.


Kapitel 4 /Chapter 4


Gången slingrade sig uppåt hela tiden. Den lilla draken var behändig! Han lyste upp vår väg där i tunneln. Jag fick ömsom bära lille Zorro ömsom putta honom framför mig. Det rasslade lite oroväckande runt våra fötter och mitt hjärta hoppade till lite när jag i lilla drakens sken skymtade vad som orsakade ljudet!…Kryp! Små, svarta, läskiga skalbaggar! Jag svalde hårt, lyfte upp Zorro i famnen och tog bestämda steg framåt utan att titta ner. Plötsligt såg jag att det började ljusna lite grand. Vi gick runt en krök och där fanns ljuset! Vi var framme vid tunnelns slut. Äntligen!
Väl ute i ljuset såg jag mig omkring. Himlen var mörk och täckt av moln men en strimma dagsljus letade sig ner till marken. Vi var uppe på toppen av berget. Ett stenigt landskap bredde ut sig framför våra fötter. Den lilla draken flög oförtrutet framåt, jag började ha svårt att hänga med. Vi hoppade mellan stenformationerna och jag halkade nästan ned i en vattenfylld fåra.

The tunnel twisted and I could feel in my legs that we were moving upwards all the time. The little dragon was quite handy actually! He lit up our way with his flaming breath. Sometimes I carried little Zorro, sometimes I pushed him ahead of me. There was a little annoying ratteling sound around our feet. My heart jumped when I saw a glimse of what caused the sound… Bugs! Small, black, awful beetles! I took a deep breath ,lifted up little Zorro and took big determined steps forward without looking down. Suddenly it was getting lighter in the tunnel. We went around a corner and there was light! We were at the end of the tunnel. Finally! Out in the dayligth I took a look around. The sky was covered with dark clouds but a ray of daylight found it´s way to the ground. We were at the top of the mountain. A stony landscape appeared in front of us. The little dragon flew forward with an untiring energy, I was beginning to feel some difficulties to keep up with him. We jumped between the stoneformations and I almost slipped and fell.

När jag tittade upp kunde jag såg jag hur vidderna öppnade sig och i horisonten skymtade en sjö. Ett plötsligt gnäggande fick mig att vända mig om. En häst! Här ute i ingenstans? Hästen frustade och galopperade i en vid cirkel runt oss och fortsatte sen framåt ett stycke. Där stod han och slängde med huvudet så manen flög. Plötsligt stegrade sig hästen och sparkade med frambenen. Då såg jag slottet i horisonten. Korpar cirklade högt där ovanför.
-Det där måste vara slottet vi ska till, sa jag och såg att vi var tvungna att följa sjön en bra bit.
-Har du ridit någon gång? frågade jag Zorro.
-Jag har ridit på en ponny en gång, sa han stolt och tittade upp på mig. Har du? frågade han.
-Jag? Ha! Jag är expert på att rida! sa jag men bet mig genast i läppen för det där var väl inte riktigt sant. För att vara exakt hade jag väl på min höjd tittat på när mina brorsdöttrar ridit. Men jag hade rätt bra hand med djur, det visste jag.
Jag lockade på hästen och till min förvåning skrittade han fram och stoppade mulen i handen på mig. Jag strök honom över manen och viskade:
-Visst får väl vi rida på dig, min vän?
Hästen kastade med huvudet upp och ner precis som om han samtyckte. Jag ledde hästen fram till en stor sten. Jag klev upp på stenen och lade mig på magen över ryggen, precis som jag sett brorsbarnen göra. På något sätt fick jag sen över ena benet och kunde sätta mig upp. Jag lyfte försiktigt upp Zorro, satte honom framför mig och iakttog hästens reaktion. Men det gick bra!
- Håll i dig i manen, uppmanade jag Zorro.
- Det här gick ju strålande, sa jag och smackade på hästen som lugnt började gå i riktning mot slottet.

When I looked up I could see how the landscape opened and in the horizon I could discern a lake. A sudden neigh made me turn around. A horse! In the middle of nowhere? The horse snorted and galloped in a wide circle around us and finally stoped in front of us. There he stod shaking his head and mane . Suddenly the horse reared his legs. Then I saw the castle at the horizon. Ravens circulated high above.
-That must be the castle we are looking for, I said and realized that we would have to follow the waterside quite a long way.
-Have You ever been horsebackriding? I asked Zorro
-I did ride once on a pony, he replied proudly and looked at me. Have You ever been riding? he asked.
-Me? Ha! I´m an expert on horseback riding! I said but emmidiately bit my lip. That wasn´t entirely true I must admit. To be exact I had only watched my nieces when they were riding. But I knew that I had a good hand with animals.
I called the horse and to my surprise he walked slowly to me and put his muzzle in my hand. I stroke his mane and whispered in his ear:
-Would You let us ride You, my friend?
The horse threw his head up and down just like he approved.
I took the horse to a big stone, climed up on it and, remembering my nieces, I eventually found myself sitting on the horse. Carefully I lifted Zorro up infront of me, watching the horses reactions. It went just fine! The little dragon made himself comfortable on my shoulder.
-Hold on to the mane, I said to Zorro.
-This was a piece of cake! I said and clicked my tounge. The horse moved on slowly towards the castle.


När vi ridit ett stycke och kommit in bakom muren såg jag att det fanns betydligt mer grönska och en liten bäck porlade stilla fram genom den låga vegetationen. Min blick följde det klara vattnet när jag plötsligt kände mig iakttagen. Jag såg åt sidan och fick syn på en liten människogestalt. Gestalten försvann in i gräset. Jag smackade på hästen och red lite närmare.
-Hallå! ropade jag, var inte rädd! Vi skall inte göra dig illa. Kom fram!
Sakta smög sig en liten flickgestalt fram. Hon var så liten och tanig att det kändes som om hon var genomskinlig. Hennes stora ögon såg längtande upp på mig.
-Får jag följa med er? viskade hon nästan.
-Men visst får du det! sa jag. Är du här alldeles ensam? Flickan nickade.
-Bor du i slottet? Frågade jag försiktigt. Jag insåg återigen smärtsamt detta barns öde.
-Jag sover bara där…Jag vill hem, viskade hon sorgset. Jag hittar inte hem själv.
Jag tog tag i hennes hand, lyfte med lätthet upp henne bakom mig. Hon var så tunn , så tunn.
-Jag letar efter ett magiskt skåp som skall finnas i slottet, vet du kanske var det finns? frågade jag.
- Det finns ett jätte gammalt skåp i den stora salen. Jag kan visa, sa flickan lite mer upprymd.

After a quite comfortable ride we approached the stone wall that surrounded the castle. On the other side the vegetation was much moore lush and a little murmuring stream divided the green field. As my eyes followed the clear water I felt like I was being watched. I looked to the side and saw a tiny figure. The little one dissapeared in amongst the green grass. I let the horse move a little closer.
-Hello! I called out, don´t be afraid! We wont hurt You. Come !
Very slowly a little girl peeked out from behind a tuft of grass. She was so skinny and tiny that I almost could see through her. She looked at me with longing big eyes.
-Can I come with You? she almost whispered.
-But of course ! I replied. Are You all alone? The girl nodded.
-Do You live in the castle? I asked carefully. I realized with a pain in my heart that this girl was wandering alone too.
-I only sleep there…I want to go home, she whispered with a sad voice. I cant find my way home.
I took hold of her hand and easily lifted her up behind me. She was so thin, so thin.
-I´m looking for a magic cupboard that is supposed to be in the castle. Perhaps You can tell me where it is? I asked the girl.
-There is a giant old cupboard in the big room. I can show You, said the girl a little more cheerful.

Vi red i på slottets innergård, hoppade av hästen och följde den lilla flickan som småsprang över kullerstenarna.
-Vänta! ropade jag. Vad heter du förresten?
-Alina, sa flickan med en liten antydan till ett leende.
-Alina, sa jag. Vilket vackert namn!
Inne i den stora salen fanns inte många möbler. Ett par gistna stolar och ett litet bord. Mot ena långväggen som var murad av sten stod ett gammalt skåp. Det var högt och längst upp satt något som såg ut som en klocka. I sidan på skåpet satt ett par vevar ungefär som på ett positivspel. Jag strök bort dammet på framsidan, en text framträdde och jag läste:
” The Fountain of Youth”.

We came in to the inner courtyard, jumped off the horse and followed the little girl who was running across the cobblestoned ground
-Wait! I called. I want to know Your name!
-Alina, said the girl with a hint of a smile.
-Alina, I said. What a beautiful name!
The big room was poorly furnitured. Only a couple of old chairs and a little table. Against one of the longsides of the room there stod an old cupboard. It was quite big with a kind of clock at the top. At the sides there where a couple of handles like on an old barrel organ. I wiped the dust away, a text appeared. I read it out loud:
“The Fountain of Youth”

-Ha! Vi hittade skåpet! Zorro och Alina dansade runt mig och skrattade.
-Men vad var det det gamla trädet sa egentligen? sa jag och strök mig eftertänksamt på hakan.
Jag mindes med ens: -Endast med denna skål kan du dricka ur Ungdomens källa. Skålen finns i det magiska skåpet som du bara kan öppna om du känner svaret på gåtan.
-Hmmm….vad kan det vara för gåta. Jag provade att veva på en av vevarna men inget hände.
-Prova den andra sa Alina och pekade på den som satt längre ned.
Jag vevade den andra och plötsligt hördes ett raspande ljud ungefär som från en gammal skiva.
-Känner du svaret på gåtan? Sa en sprucken röst från skåpet. Gåtan lyder:
-Vad är källan till evigt liv?
Jag stammade…vaddå evigt liv? Men hur skall jag veta det? Det vet väl inte ens de stora filosoferna, sa jag . Har du ingen enklare fråga? Jag tänkte så det knakade…Är det en kuggfråga eller? Så mindes jag vad trädet sagt:
-Svaret finns i ditt hjärta!
OK tänkte jag, vad skulle få mig att leva för evigt….Barnen?…visst, så är det! Genom våra barn lever vi vidare som gener från generation till generation!!
-Barnen! ropade jag.
Med ett knirkande ljud började den nedre luckan på skåpet att rullas upp. Skåpets innanmäte var dammigt , där låg ett tygknyte. Jag tog ut knytet och öppnade försiktigt en flik med Zorro, lilla draken och Alina hängandes över axeln. Det gnistrade till som ett gyllene ljus. En vacker bägare uppenbarade sig. Det här var alltså den gyllene skålen! Endast med denna kan du dricka ur Ungdomens källa! Så sa trädet. Jag knöt med andakt tyget runt midjan och såg till att bägaren inte kunde ramla ur. Jag kysste de bägge barnen på pannan och sa:
-Nu kan vi ta oss till Själarnas trädgård! Vi behöver nu bara hitta den förtrollade dammen. Var kan vi hitta den tro?

-Ha! We found the magic cupboard! Zorro and Alina were dancing around me, laughing.
But what was it that the old tree really said? I said and rubbed my chin thoughtfully. Then I remembered: “Only with this cup You can drink from the Fountain of Youth. The cup is in the magic cupboard wich You only can open if You know the answer to the question”
-Hmmm...What question could that be? I tried one of the handles but nothing happened.
-Try the other one ,said Alina and pointed at the one wich was below the first handle.
I turned the other handle and suddenly there was a rasping sound as from an old record.
-Do You know the answer to the question? said a broken voice . The Question is:
-What is the source to eternal life?
I stammered…What do you mean with eternal life?? How am I supposed to know that! I mean, not even the great philosophers know that! I said. Can´t You give me a simpler question? I was thinking…cracking my poor braine to peaces. Is it a catch question…or? Then I remembered what the tree said:
-The answer is in Your heart!
OK..What would make me live forever? I wondered….My children?…Of course, that´s how it is! Through our children we go on living forever as genes from one generation to another!
-The children! I shouted.
With a squeking sound the door below opened. Inside the cupboard, in the dust I saw a bundle of old fabric. I took out the bundle and with Zorro, Alina and the little dragon looking over my shoulder I slowly opened one of the edges. A shimmerig golden light hit my eyes. I lifted up a beautiful old cup. So this is the golden cup! Only with this cup You can drink from the Fountain of Youth! That is what the old tree said. I carefully tied the fabric with the cup inside to my waist like a bag. Ensuring me that it wouldn´t fall out.
I kissed both the children on their forehead and said:
-Now we can go on to the Garden of Lost Souls! We only have to find the enchanted pond. I wonder where can we fint it?

Alina viftade med ena armen i vädret, precis som i en skolsal.
-Jag vet, jag vet! Vi skall bara gå över en bro där borta, sa hon och pekade mot horisonten.
Vi satte oss alla tre på hästen , jag smackade och hästen gick försiktigt över bäcken och vidare mot horisonten.
-Där! ropade plötsligt Alina. Jag ser den! Där borta är bron! Visst är den vacker! Bortom den finns den förtrollade dammen , jag bara vet det!

Alina waved her hand just like in a school .
-I know, I know! We only have to pass a bridge over there, she said and pointed towards the horizon.
I lifted up the children an pulled myself up on the horseback. The horse started walking over the stream and towards the horizon.
-There! Alina shouted. I can see it! The bridge is over there! Isn´t it beautiful! Beyond the bridge we will find the enchanted pond. I just know it!

Fortsättning följer…./ To be continued………….




Copyrigt Liisa @ Ottilias Veranda All text och bild utan källtext är mina egna. All text and pictures without watermark are my own. I appologize for the poor translation of mine!

Själarnas Trädgård del 3 /Garden of Lost Souls Part 3

Denna lilla historia skriver jag som ett tankeplåster till mig själv och alla andra mammor med barn som ständigt oroas av allt som händer i världen! I write this story as a band-aid on my thoughts to me and to all other mothers with children who worry all the time about the things happening in our world!

Del 3. Första och andra delen kan du skrolla till längre ned.
Part 3. You can scroll down to part one and two.



Kapitel 3 / Chapter 3

Vi tog oss försiktigt närmare den stora Drakingången. Jag höll Zorros hand hårt. Svärdet hade jag i min högra hand för säkerhets skull. Ovanför oss cirklade några korpar och kraxade olycksbådande. Inifrån öppningen hördes ett märkligt knarrande ljud. Den lilla draken flög runt mig, ställde sig i luften som en kolibri och liksom pekade in mot öppningen. Jag svalde hårt och vände mig mot lilla Zorro:
-Skall vi gå in då? frågade jag. Är du rädd?
-Ja, sa Zorro, men det gör inget för jag är ju med dig!
Hjälp!, skrek det i mitt huvud , jag visste ju inte vad som väntade där inne. Men så tänkte jag på vad den lilla pojken hade sagt och jag kände mig plötsligt lugn och beslutsam.
Vi smög oss försiktigt in. Jag stannade till och lät ögonen vänja sig vid dunklet. Det knarrande ljudet ökade i styrka. Minsann, lät det inte som snarkningar? Ett väldigt stort huvud täckt av fjäll uppenbarade sig framför oss. Den stora draken låg och sov! Zorro kved till och ställde sig bakom mig.
-Göm dig bakom den där stora stenen viskade jag och puffade honom åt sidan. Jag kände mig lugnare när jag såg att han tryckte in sig bakom en jätteklippa.

We moved closer to the Dragon entrance. I held Zorros hand tight. The sword was in my right hand, for safety I thought. Ravens were circulating high above us, croaking in an ominous way. From inside of the cave we heard a creaking sound. The little Dragon flew around me and stod still in the air like a colibri and pointed towards the opening. I took a deep breath and turned towards little Zorro:
-Shall we go in then? I asked. Are You afraid?
-Yes, said Zorro, but it doesn´t matter because I´m with You!
Inside my head I heard myself screaming: Help! I didn´t know what was waiting for us inside. But then I thought of what the little boy just said and suddenly I felt confident and calm. We crept in on our toes. We stopped and let our eyes get used to the dim light. The creaking sound increased. It sounds like someone snoring! I thought. In the poor light I could discern a giant head covered with scale. The big dragon was asleep! Zorro whined and hid behind me.
-Hide behind that big stone, I whispered and pushed him aside. I felt calmer when I saw him squeeze in behind a giant cliff.



Jag tog tag i svärdet med bägge händerna och förflyttade mig försiktigt i sidled. Jag studerade det väldiga monstret närmare. Han var lång, tjock och glänsande grönbrun till färgen, svansen var kraftig men benen såg förhållandevis små ut. Ur de stora näsborrarna steg en dimliknande rök. Plötsligt snubblade jag till och nästan ramlade. Jag tog emot mig med ena handen och tittade förskräckt mot drakens huvud. Men nej, han vaknade inte. Jag såg ned på backen för att se vad jag snubblat på och stelnade till med isande känsla i magen. Benknotor…små benknotor. Jag såg mig om i det dunkla ljuset och upptäckte massor av ben och små skallar. Så det var så det låg till! Han äter små barn, tänkte jag skräckslaget. Inte nog med att han är grym mot barn han dödar dem också! Jag kände hur ilskan åter vällde upp i mig. Hur kan detta monster få fortsätta utan att någon gör något åt det? Finns det ingen moral och rättvisa här i världen! Det är våra barn för guds skull!

I grabbed the sword with my both hands and moved carefully along the side of the sleeping dragon. I took a closer look of the monster. He was long, thick and the color of his scales were glimmering greenish brown. The tale was thick but the legs looked relatively small. A haze of smoke rised from his nostrils. Suddenly I stumbled and nearly fell. I landend on one of my hands an looked terrified towards the dragon, but no… he was still asleeep! I looked down on the ground to see what it was that I stumbled upon. My stomach turned and I felt my blood turn to ice. Bones…small bones. I looked around me and discovered moore bones and small sculls. So this is the game! He eats children! He is not only cruel to children but he kills them also! I felt the anger rising inside me. How can this monster continue without someone stopping it? Is there no moral or justice in the world! These are our children for Gods sake!



I ögonvrån såg mitt inre hur draken sakta lyfte på huvudet. Luften fylldes av ett overkligt morrande och en stinkande ånga väste ut mellan hans blottade tänder. Liksom i slow motion vände jag mig om med svärdet i en kraftig sving. Eggen nådde precis fram till odjurets hals och rev upp ett blödande sår.
Odjuret kastade med huvudet och utstötte ett skrik som fick blodet i mina ådror frysa till is. Frustande med glödande ögon väste monstret plötsligt:
-Ha, vem tror du att du är? Huvudet gjorde en cirklande rörelse mot mig. Jag kände den fruktansvärda andedräkten och höll andan.
- Tror du att du och det där lilla svärdet kan döda mig?…hans hesa hånskratt ekade i gången.
-Du kan aldrig sätta dit mig! …än mindre döda mig! Du är patetisk! Hans andedräkt övergick i en flammande eldslåga.
Jag kände hur jag krympte inombords. Min röst lät liten och ynklig och jag hade svårt att hålla tårarna borta:
-Men man kan inte…man får inte bara stjäla andras barn! Man kan inte vara så grym! Man måste älska barnen! Annars har vi ingen framtid!
Odjuret lutade sig fram skrattande, pekade på mitt bröst med sin framklo. Jag kände hur klon rispade lätt mot huden.
-Men du förstår, sa han väsande, jag älskar barnen och njuter av dem….innan jag dödar dem!

In the corner of my eye I saw how the dragon raised his head. A growl, unreal like from another world, and stinking steam poured from his slightly opened mouth revieling his bare teeth. As in slowmotion I turned around swinging my sword with a power I never thought I possessed. The edge touched the monsters throat and tored a bleading wound. The dragon swung his head around and uttered a cry of pain wich made me freeze to the bones. Snorting and with fire glowing in his eyes the monster suddenly turned to me and said:
-Ha, who do You think You are? The head made a circular movement towards me. I felt his discusting breath and held mine.
-Do You really think that You and that tiny little sword of yours can kill me!…his hoarse derisive laughter echoed in the cave.
-You can never get to me!…or kill me! You are pathetic! His breath turned into a flame.
I felt how my soul shrinked. My voice sounded small and pitiful and I could hardly keep from crying:
-But You can´t just … You can´t steal children from their parents! You can not be that cruel!
You have to love the children not torture them! Otherwise there is no future for any of us!
The monster leaned over, still laughing, pointed at my chest with his claw. I could feel the claw schratching my skin.
-But You see, he said hissing, I love the children and enjoy them…before I kill them!

Skrattet som följde fick mitt hjärta att mörkna. Det avgrundsdjupa svarta bara öppnade sig. Händerna grep krampaktigt kring svärdet.
Plötsligt svischade det till framför mig och en het flamma blixtrade till i ögonen på odjuret. Det var den lilla draken! Odjuret gnuggade skrikande sina ögon. Blixtsnabbt svängde jag runt med svärdet och stötte det i bröstet på den slingrande kroppen. Den lilla draken snurrade runt och spred sin eld över odjurets huvud. Jag stötte igen och igen tills jag skakande drog mig bakåt. Monstret vred sig av och an, ömsom eld ömsom ånga fräste ur munnen. Rörelserna avtog för att till slut stanna av. Det kändes som en evighet innan monstret låg helt stilla.
-Du rör inte våra barn längre! Min röst darrade och jag andades fortfarande häftigt när jag plötsligt mindes:
-Zorro! Jag sprang bort till klippan och fann honom ihopkrupen ,gråtande.
Jag tog honom i min famn, kramade hårt och smekte hans hår.
-Allt kommer att bli bra…shhhh…det är över nu.
Vi stod så länge, länge tills den lilla draken dansade framför mina ögon för att fånga min uppmärksamhet. Jag följde den lilla drakens dans längre in i gången, fortfarande med Zorro i min famn. Jag såg på den lille pojkens ansikte och sa mjukt:
-Nu ska du få se att du kommer härifrån.

The laughter that followed made my heart turn black. A dark deep abyss opened up inside me.
My hands desperately grasped the sword . Suddenly something swished infront me and a burning hot flame blew into the monsters eyes. It was the little dragon! The monster rubbed his eyes screaming. With the speed of lightning I turned around with the sword and crushed it into the giant dragons chest. His body twisted and I stabbed it again and again until I withdrew with shaking hands. The little dragon flew around his head blowing hot flames.
The monster turned his giant body from side to side while steam and flames came out of his wide open mouth. The movements diminished and finally stopped completely. It felt like an eternity before the monster layed still.
-You can not harm our children anylonger! My voice shivered and I breathed heavily when I suddenly remembered:
-Zorro! I ran to the giant cliff and found him huddeled up, crying.
I took him into my arms, hugged him tight and stroked his hair.
-Everything is going to be allright…shhhh…it´s over now.
We stod like that for a long,long time, until the little dragon danced infront of my eyes to catch my attention. I followed the little dragons dance further into a tunnel, still carrying Zorro in my arms. I looked at the little boys face and said softly:
-Now You´ll see. You will soon be out of here!


Fortsättning följer... / To be continued………..

Copyrigt Liisa @ Ottilias Veranda All text och bild utan källtext är mina egna. All text and pictures without watermark are my own, except the dragon pictures . I appologize for the poor translation of mine!